Gladsheim

Idag var en vråldag. Varför ska man betala extra för tilläggsförsäkring om man ändå inte kan använda den? Bah….

Som en fortsättning på förra inlägget vill jag bara snabbt skriva lite om de psykostimulantia man skriver ut till barn med ett oönskat beteende i en allt mer skrämmande fart. Först och främst vill jag påpeka att ADHD och ADD alltså inte är en klinisk diagnos i den bemärkelen att det någon någon form av skada i hjärnan, inte heller kan man påvisa någon obalans på de kemiska nivåerna hos dessa barn. Diagnostiseringen sker alltså godtyckligt utifrån en mall som man förväntas passa in i. I och med att man inte kan påvisa någon kemisk obalans fyller såtillvida inte medicineringen med amfetaminliknande preparat någon medicinsk funktion på det sätt som insulin hjälper en diabetiker att få en kroppslig balans. Man uppnår istället en narkotisk effekt som inte särskiljer sig från den effekt en neurotypisk person uppnår med samma preparat. Givetvis är denna effekt av den mer behagliga typen och kan säkerligen vara ett skönt avbrott i en väldigt aktiv hjärna. Men ingen skulle ju idag komma på idén att godtyckligt stoppa i ett barn morfin för att det har svårt att somna in.

För ett par år sedan, alltså innan den lavinartade ökningen av utskrivningen gällande dessa sk mediciner publicerades av National Institute of Mental Health en studie vid namn MTA(Multimodal Treatment of Attention Deficit Hyperactivity Disorder). I detta arbete ingick bland annat professor Wilhelm Pelham, som även medverkade vid framställandet av dessa preparat. Man kunde efter denna 3-års studie konstatera flera ganska skrämmande resultat.

”Vi hade trott att de barn som fick medicin en längre tid
skulle ha bättre resultat. Så var det inte. Det finns inget som indikerar att medicin är bättre
än inget alls i ett längre perspektiv.”

”pågående användning av medicin vid 36-
månadersbedömningen var förenat med en lätt nackdel snarare än en relativ fördel”

Man kom fram till att de barn som hade de mest allvarliga beteendeavvikningarna och var i mest behov av hjälp tydligast visade att medicinen under en 3-års period inte kunde sägas ha ge några positiva resultat.

Pelham framträdde efter studien i ett program av BBC för att förklara vad studien innebär. Här konstaterade han:

”Vi hade trott att de barn som fick medicin en längre tid
skulle ha bättre resultat. Så var det inte. Det finns inget som indikerar att medicin är bättre
än inget alls i ett längre perspektiv.”

”Barnen hade en
avsevärd minskning i sin tillväxttakt, de växte inte lika mycket som andra barn, både vad
gäller deras längd och deras vikt.”

Man kan dessutom läsa i rapporten att man kan utläsa ett tydligt samband mellan preparaten och ett antisocialt beteende och slutsatsen görs att medicineringen inte kan ses ha någon positiv effekt mot ett begynnande kriminellt beteende och framtida droganvändning.

Professor Pelham erkänner att de positiva effekterna vid medicineringen överdrevs under de första studierna av preparaten. Trots detta fortsätter vår kära Socialstyrelse att hävda att det är med dessa läkemedel vi ska försäkra oss om dessa, ofta socioekonomiskt utsatta, barns framtid. Det skrämmer mig.

Jag jobbar som bekant med ungdomar inom LSS. Inom LSS finns tre personkretsar. Den första behandlar utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd. Den andra förvärvade hjärnskador. I den tredje ingår övriga varaktiga funktionshindrande tillstånd. I praktiken jobbar jag med ungdomar som av olika skäl behöver stöd i vardagen. Inte sällan har de en tuff social bakgrund.

Idag läser vi ofta om hur diagnostiseringen ökar. Allt fler barn slås ut redan under tidig skolålder. Genom avvikande beteende kopplas efter övervägande med föräldrar medicinska instanser in. Efter ifyllda skattningsformulär och djuplodande intervjuer sätts en passande diagnos efter DSM IV, den rådande bibeln gällande psykatriska åkommor. Ganska snart får skolan en extrapeng för arbetet det innebär att handskas med en sjövild adhdunge eller en okontaktbar aspergare.

Jag vill säga att jag på inget sätt vill frånta dessa människor rätt till det stöd de kan behöva för att uppnå det liv som bedöms värdigt. Men jag vill även peka på faran med den inflation vi ser på diagnostiseringen av framförallt ADHD och Asperger idag.

Var man kan härröra den grundläggande problematiken är en svår fråga. Men jag tror att en stor del ligger i det hårdnande klimatet i skolan. Mindre hänsyn tas till individuella egenheter. Det teoretiska godset väger tungt och värderas långt högre än övrig kunskap. Detta leder till en intellektuell hierarki starkt styrd av samhällets värderingar gällande det goda medborgarskapet, produktions- och konsumtionsvillighet. Hittar man ingen plats i denna hegemoni hamnar man defacto i utanförskap. Barn och ungdomspsykiatrin har en viktig roll att stödja dessa barn som inte riktigt platsar i skolan. Men de har även en uppdrag att på skolans begäran göra utredningar gällande misstänkta neuropsykiatriska funktionshinder. Det i sig bör ju inte vara något konstigt. Det märkliga är snarare att jag efter flera år inom arbete med ungdomar och som förälder till flera barn i skolan inte har hört om ETT ENDA fall där barnet ifråga har kommit från BUP utan en diagnos efter denna begäran från skolan. Det vanligaste är förstås ADHD som vi hör om så ofta. Men även Aspergertillskrivningarna ökar ganska markant. Frågan är då om inte beslutet gällande svårighet togs redan i skolan när begäran om utredning gjordes.

Då jag arbetar på ett ungdomsboende ser jag oftast den människor som har tydliga problem i sin vardag. Mitt jobb är att hjälpa till med dessa svårigheter och ge dem verktyg att klara sin egen vardag. Det blir således väldigt tydligt för mig de problem som kan tänkas uppstå och den enorma skillnad jag ser mellan många av dem jag jobbar med och de barn och ungdomar som döms ut som funktionshindrade under skolåren för att de inte passar in under rådande normer.

Jag hävdar först och främst att de flesta fall av neuropsykiatriskt diagnostiserade personer inte lider av funktionshinder utan att det helt enkelt handlar om oönskade personlighetstyper. Hindret för dessa personer är de gränser samhället sätter och därmed vore det mer tillämpligt att diagnostisera sittande beslutsfattare.
Däröver ser jag tydliga paralleller med det tidiga 1900-talets frenologiska hets och vill höja ett varningens finger emot den väg man valt att gå. Skapar man inte här en skrämmande klassindelning av produktiva- och ickeproduktiva människor?

Barn skall inte behöva lida av politisk inkompetens. Genom att fokusera på vad barn och ungdomar INTE klarar av skapar man otrygghet, dåligt självförtroende och försämrad kreativitet. Ta istället tillvara på de goda egenskaperna hos dessa barn redan från skolåldern. För såna har de, i mängder. Så skapar man ett dynamiskt samhälle där de mest avvikande personlighetstyperna hittar sin roll. Genom utslagning skapar man inte bara felgrundad elitism, men skapar i längden större samhällskostnader och tappar massor av välbehövd kompetens. De enda som tjänar något med nuvarande system är läkemedelsbolagen.

Det talas efter norgeattentaten titt och tätt om att snabbt ta fram handlingsplaner och verktyg för att hantera den växande högerextremismen. Media har missat något. Skalan har förkjutits åt alla håll, upp och ner, vänster och höger. Att jämföra Breivik med högerarmsviftare är högst missvisande och farligt. Jag tänker inte gå in på någon djupare analys men vill bara snabbt konstatera att Breivik i grunden tillhör samma skola som majoriteten av det borgerliga Sverige. Dvs en obejktivistisk liberalism där rätten att hävda sin individualitet överskuggar det moraliska ansvaret gentemot sina medmänniskor. Breivik kunde inte på något annat sätt tydligare ha framfört denna idé. Folkpartiet har varit och gottat runt i dessa smutsiga vatten ett tag och nu verkar Centerpartiet kliva fram som det nya Randianska alternativet där Thatcher outgrundligt nog är en förebild…Jag väntar med spänning på att någon ska våga släpa ut Pinochet ur garderoben. Breiviks ideologiska bröder och systrar sitter redan i riksdagen. Istället för att ta ansvar för sitt eget baggage letar man med ljus och lykta efter andra syndabockar. Jag har länge pekat mot det liberala fältet som en fara och nu är det väl kanske dags att säga: “I told you so”.

Kulturell prägling och identitet är som bekant något som intresserar mig. Jag vill här skriva kort om ett tydligt exempel på hur kultur och identitet kan missbrukas för att ena flera regionala nationer under en stat.
Ett idoget arbete har pågått under sekel för att införliva de många regioner som under lång tid har burit en egen identitet under svensk flagg. Periodvis under vapenhot och våldsamma utbrott. För att staten, som inte är något annat än en administrativ och militär enhet, ska vinna legitimitet krävs propaganda av oanade mått. Denna propagandaapparat har lyckats väl och idag reagerar vi inte när ett skånskt korsvirkeshus, ett gutefår eller en västerbottengård benämns som svenska. Detta trots att begreppet Sverige och svenskt syftar på Svearna och inget annat. Vi är såledens alla offer för imperialism, även i vår del av världen. Som antiimperialist och förespråkare av lokal handel istället för global dito borde man alltså förespråka en långt gående regionalism. Man är alltså en västerbottning i skandinavien om man så vill. Eller varför inte en skåning, smålänning eller dalmas. Samerna får man väl ändå säga har lyckats ganska väl med detta. Alla bär vi en unik historia och ett eget kulturarv med egna förutsättningar. Staten bör således helt fråntas kulturpolitiska spörsmål samt att handel och företagande sköts utifrån lokala målsättningar. Historiska föremål av lokalt intresse bör omedelbart återlämnas till sin ursprungliga plats. Jag är personligen av åsikten att denna förändring bör ske även i våra skandinaviska grannländer samt att man enas om en administrativ och möjligtvis militär union. Dessa tankar har framtiden för sig då de är en nödvändighet för mångfald och ekologisk hållbarhet. Verktyg för denna politiska omvandling diskuteras inom EU men i Sverige, staternas stat, talas det tyst om detsamma då våra makthavare inte gärna litar på på vår förmåga att ta hand om oss själva.

Jag upplever att kärlek i många fall är ett urvattnat begrepp. I många fall inte alls tillräckligt för att beskriva de krafter som ligger bakom den kraft som förmår människan att begå stordåd och skapa liv. Kärlek används för att beskriva allt från mat, sex, bilar, tillfälliga relationer, kläder osv. Jag hävdar att ren kärlek erfordrar kompromisslös hänförelse för en sak och en vilja. Något som fattas i samhället idag. I denna form är kärlek den kraft som förändrar. Förändring genom både förgörelse och skapande. Den hippiefierade version som beskrivs i aftonbladets sex och samlevnadsspalt är en urvattnad hedonistisk version av något så mycket större. Och det är såklart att även denna njutningsform är en viktig del av livet men den är långt ifrån den kraft som vi människor ges av makterna som verktyg för att bättre förutsättning och nytt liv. Detta verktyg är något av det tyngsta vi kan bära. Det innehåller smärta och sorg, desperation, frustration men även den renaste formen av lycka. Den är nyckeln till ett tillfredställande liv. För det är genom strävan mot en vision som vi finner balans. Enbart genom kärlek och engagemang kan denna vision slå rot och väckas till liv. Med detta sagt ligger det såklart i makthavarnas intresse att urholka kärleksbegreppet till något materiellt. Ett folk som i hjärtat brinner av kärlek för sin sak kan fälla den grymmaste av tyranner. Krig kan därmed vara en kärleksakt just som älskog. Kärleken och de makter som förmedlar den är långt mer komplexa än vad som synes vid en första anblick. Men för allt i världen räds den inte. Utan den faller vår vilja offer för de livsfientliga krafter som vinner allt större makt.

Kultur, eller snarare bristen på densamma, är som många trogna läsare vet något som tenderar att ge upphov till mycken turbulens i min förvirrade hjärna. Jag är dock säker på att att det från högre instans pågår ett idoget arbete att avveckla den stora floran av kulturer i världen för att istället instifta den konsumentkultur jag gärna refererar till som antikultur. En god konsument utgår inte från kulturella preferenser då den gör sina dagliga val gällande handel. Notera att jag använder ordet handel även när jag talar om saker som sjukvård, dagis, skola osv då det numer handlar om vart man får mest för pengarna. En god konsument lutar sig tryggt på de villkor marknaden sätter upp via sina propagandakanaler. Därmed ligger det i marknadens intresse att konsumenten berövas sin kultur och sin identitet för att sedan ersättas med mer marknadsanpassat dito. Med ekonomiska incitament begränsar man effektivt möjligheten att leva sitt liv som kroppen och själen genom generationer anpassats till. Men då människans identitetssträvan är stor, vi behöver alla en hemmahamn, ges vi möjlighet att bli något på andra sätt. Vi blir vårat yrke, en läkare eller kanske en bilmekaniker. För att förstärka sin roll ser man ofta ner på andra yrkesgrupper och tilltalar dem i samtal med likasinnade yrkesmänniskor på ett ganska föraktfull sätt. I en välmående kultur finns en holistisk medvetenhet där identiteten ligger i en gemenskap som hela tiden strävar efter en kollektiv förbättring. Faller man utanför arbetsmarknaden under dessa villkor, och detta kommer vi få se mer av, uppstår en slags falsk identitetsförstärkning med katastrofala resultat. När rådande omgivning känns främmande håller man allt hårdare i det man känner till. Här gror missnöjet resultatet blir ofta våldsamt. Det senaste exemplet är väl händelserna i Norge. Hedersvåldet i Sverige är ett annat exempel på vad som händer när rötter rivs upp och placeras på ett ställe där näringsinnehållet är något helt annat. Innehållet förvrids, muteras och förstärks. Jag ser en framtid där frustrationen växer och våldet eskalerar i samma takt som desperationen. Vinnarna är i slutändan de som till bästa pris kan sälja oss våra saluförda identitetsmarkörer.

Första skörden är på plats. Fina zucchinis, sockertärter och några tomater. Dags att börja planera för såser, inläggningar och mumsig mat.